About
Reviews from swedish magazines and newspapers
A Fiction reviews and recent live reviews:
Svenska Dagbladet, Live på Nalen (rate: 4/6)
"Elin Ruth Sigvardsson har potential till något stort"
Göteborgs Posten, Live på Storan (rate: 4/5)
Elin Ruth Sigvardsson
Storan, torsdag
Publik: 460.
Bäst: If love can kill I’ll die for you.
Sämst: I början alldeles för varmt i lokalen.
På senaste plattan la Elin Sigvardsson till andranamnet Ruth och tog bort en del av countryinfluenserna för att i högre grad klä låtarna i radiovänligt popfodral. På scen går hon ett steg till - musiken och uttrycken blir allt mer rockiga. Det passar henne utmärkt. Dels för att hon får ytterligare en dimension i sin starka röst, dels för att den svärta som finns i många av texterna får större tyngd och blir så smärtsamt skitiga som de vittnar om. Elin Ruff Sigvardsson helt enkelt. Det har gått närmare tre år sedan Sigvardsson var ute på Sverigeturné senast. Spelningen i Göteborg var den andra på rundan och det märktes en spelsugenhet på scen, både hos Elin Ruth och det samspelta band hon omger sig med. Live blir hon helt enkelt en annan upplevelse än på skiva, en större kraft i uttrycken och ytterligare en dimension i utförandet där musikerna ges större plats. Avslutande Little man var magnifik. Det innebär dock inte att den känslosamma, lite spröda och avskalade framtoningen som kännetecknat Elin Ruth Sigvardsson försvinner. Det finns plats för den också - i kontrast till den lite tuffare stilen är det nästan så att den delen av hennes musik tar tag i oss och blir mer tydlig. En kombination vi tackar för.
Dagens Nyheter (rate: 4/5)
"Tredje albumet och sakta börjar Elin hitta sin tyngd och sin stadga..."A Fiction" är ett helt album om ett sprucket förhållande och det låter faktiskt som hon har en del på hjärtat. Att anslaget blir en aning dovt säger sig självt, men med medproducenten Rolf Klinth har hon också gjort sig möda med att låta arrangemangen gå otippade vägar, med underliga småljud och oväntat grandiosa element. Jämngrått är det inte. Alldeles färdig är hon knappast än, men här finns något som får mig att tänka på både The cardigans som Rilo Kiley - två band som tagit betydligt längre omvägar till en liknande sorts uttryck av förädlad, tidlös melodiradiomusik..."
Svenska Dagbladet (rate: 4/6)
"...A Fiction är det tredje albumet från den begåvade Elin Ruth och hennes bästa hittills. Tilltalet är självsäkert och musiken pendlar på ett behagligt sätt mellan introvert singer-songwriter-attityd och mer offensivt utmejslad pop. Rösten gör det lätt att asociera till Stevie Nicks och Fleetwood Mac, men egentligen är det allra bäst när hon fraserar som Bob Dylan i den mästerliga Little Man."
Dagens skiva (rate 9/10)
"Jag blir alltid lite ledsen av att lyssna på Elin Sigvardsson. Ja, det är nog rätt många tårar jag fällt till låtar som Where to Start, Dear I och Porcelain. Ärligt talat gör jag det fortfarande. Det blir för mycket, för nära, för känsligt, Sigvardssons texter, hennes sång och hennes gitarr... Duetten med Magnus Carlson, Saviour är svår att stå emot, den något gladlynta singeln Antidote likaså, även om min personliga favorit är Rainy Heart, kanske mest på grund av texten. Hur som helst är det svårt att favorisera för mycket, eftersom de allra flesta spår är förskräckligt underbara...Jag vet inte om Elin Ruth Sigvardsson är lika personlig i sina texter som det låter och som jag lätt vill tro, men det spelar egentligen ingen roll. Hon lyckas trampa rakt på mina känselspröt och tårkanaler"
Jönköpingsposten (rate: 4/5)
"Under 2 års tid har det arbetats med "A fiction" och det märks. Skivan är genomtänkt både text- och soundmässigt och det är en mer själfull och insiktsfull Elin som vi hör på nya skivan. Låtarna har starka melodier som efter några lyssningar framkallar ett beroende som gör att man längtar hem från jobbet för att sätta på skivan och mysa med en kopp te framför brasan. "A fiction" kännetecknas av höga toppar och få dalar. De högsta topparna nås i vackra singeln "Antidote" och i "Saviour" där Magnus Carlsson från Weeping Willows gästar med bravur. Elin Ruth har definitivt hittat rätt, från första anslaget i "The war" till sista andetaget i "Little man" infinner sig en känsla av mystik, harmoni och ljudlandskap som tar lyssnaren till drömska platser. Räkna med att se och höra mycket av Elin Ruth 2008!"
Amelia (rate: 4/5)
"Elin Sigvardsson har harvat ett antal år i singer-songwriter fåran och gjort flera helt rimliga plattor, men den här är hennes bästa hittills. Här finns en poetisk stillhet och rotrocken har vidgats med mer folk-country och blues influenser. Hon sjunger bättre än någonsin. Det påminner om ikonen Amee Mann men Elin Ruth Sigvardsson har hittat sin egen väg!""
Hennes (rate: 4/5)
"Hon är friare, modigare och tar ut svängarna mer - Elin som nu mer använder hela sitt namn, Elin Ruth Sigvardson, har bytt den akustiska gitarren mot synthar och elgitarrer. Albumet känns mer pop än tidigare men det finns fortfarande kvar en hel del av "singer-songwriter"-känslan. Det känns som att Elin Ruth Sigvardsson äntligen börjar hitta sig själv!"
Värnamo Nyheter (rate: 4/5)
"Efter 2005 års Smithereens har hon mycket att leva upp till och jag kan nöjt meddela att hon lyckas. Även om spåren drar tankarna till allt från Cardigans-Nina till José Gonzales, kan man inte beskriva A Fiction som annat än Elin Sigvardsson..."
Barometern (rate: 4/5)
"Tuffare Elin låter mer världsvan Elin Sigvardsson har lagt till sitt mellannamn. Men inte bara det, på A Fiction finns annat nytt också. Som westerngitarrerna, som de dova trummorna, som de avslappnade tonerna. De märks direkt i The War, en låt som hade kunnat platsa i vilket Tarantino-soundtrack som helst. Jag gillar den skarpt, Elin låter bedagad, mer erfaren, mer världsvan. Den känslan finns kvar i Saviour, en smäktande duett med Magnus Carlson, och i Rainy Heart, faktiskt i nästan hela skivan. I To the good times träder Elin Ruth Sigvardssons Dylan-kärlek fram på ett väldigt konkret sätt, låten är en folkmelodi till en bitterljuv text och hon får till och med in några klara textreferenser till just Bob Dylan. Och det gör hon bra. Skivan har dock sina svagare sidor, Heart attack ligger farligt nära The Corrs i sin refräng och ett par av de mer akustiska låtarna är mer en tillbakagång än ett kliv framåt. Jag gillar den här Elin mycket mer än den vi kunde höra på debuten Saturday light naive och på uppföljaren Smithereens. Jag gillar att hon tuffat till både sig själv och sin musik och jag gillar att hon fortfarande har ett finger med i allt som har med skivan att göra.
Plaza Kvinna
"Hon är arg, förkrossad, förälskad. Det är äkta. Det är konstnärligt. Och så känslosamt. Hon lämnar singer songwriter-genren och förälskar sig i pop och dramatiskt melodiösa dängor med en röst som är mogen, unik och snyggt rosslig."
Expressen (rate: 3/5)
"I hård konkurrens har hon gjort en himla fin svensk visrockplatta. En mjuk Nina Persson-stämma, en orkester som vill ligga med Bangles, mollmättade popharmonier och texter som dränker sorgerna i närmaste bar. Vad mer kan man begära?"
Stockholm City (rate: 3/5)
"Med A Fiction visar Elin att hon har ett större djup än den väna Winnerbäckprodukt som hon ibland avfärdats som. Med sitt internationella tilläggsnamn Ruth tar hon steget in i ett mer moget och amerikanskt sound...Elin lyckas berätta om svekfull kärlek med allvar i ton och med lika fina som vemodiga melodier..."
Punkt SE (rate: 3/5)
"Efter några års tystnad här hemma i Sverige är Elin tillbaka med sitt tredje album. Som också är hennes hittills bästa. A Fiction är mer popigare och självsäkert än det hon gjort tidigare...A Fiction är med all sannorlikhet den skiva som kommer föra henne både väster och söderut...ett jämt album med rakt igenom starka låtar."
Sundsvalls Tidning, Live på Våningen i Sundsvall (rate: 4/5)
"Elin levererar ilska, smärta och kärlek. Det har aldrig riktigt klickat mellan mig och Elin Sigvardsson...Tills ikväll. Hon säger att hela den kommande skivan har varit som ett enda långt terapisamtal. Jag tror henne. Hon kramar ur en hel del smärta och ilska i de nya låtarna, men ändå med kärlek. Med "Long cold winter" och "How you dug your own grave" skjuter hon iväg salva efter salva av höstmelankoli...När hon avslutar med storslagna "Little Man" har jag och Elin kommit över våra problem fullständigt. En kall, blåsig novemberkväll som denna finns det just i denna stund ingen som jag hellre skulle vilja spendera tiden med än just Elin. Klicket har infunnit sig."
TT, Eric Laquist (rate: 2/5)
"Vad deprimerande. Artister som Elin Ruth Sigvardsson har en egen gräddfil till P3:s spellista, nomineras till allehanda priser och har ett stort skivbolag i ryggen. Varför? För att deras musik är så harmlös att ingen ska kunna bli upprörd? Jag blir i alla fall irriterad på "A Fiction". Åtminstone till en början. Efter första låten ondgör jag mig över att hon sjunger som en gymnasieelev på estetiska programmet. Men efter den andra blir jag sömnig och efter den tredje känner jag mig helt bedövad. Låtarna och arrangemangen känns som gjorda för att kunna spelas i TV 4:s "Nyhetsmorgon" så många gånger som möjligt. Elin Ruth Sigvardssons sjunger att hon har ett regnigt hjärta och en tung själ och jag undrar vad hon egentligen menar. "A fiction" sägs handla om ett sprucket förhållande. Förmodligen har hon en hel del att berätta, men gestaltningsförmågan saknas."
Biography
There are moments in every artist’s recording career when their artistry reaches a new level. A Fiction is such an album.
After two acclaimed albums, Elin Ruth Sigvardsson joins the heavyweights. With natural authority she stretches out on something that can almost be described as a concept album about relationships – to a partner, to the world, and to oneself.
Melodically, it’s more pop than singer/songwriter or country. The lyrics reach under your skin and the arrangements sparkle with creativity. Together with producer Rolf Klint, Elin has hand-picked vintage gear and instruments that create a rich soundscape, where harshness and beauty meet. In addition to Elin and Rolf, the core musicians have been Johan Eckeborn and Calle Ekerstam, who have created a symbiosis, sometimes by switching instruments with each other when needed. A few additional musicians can also be heard on the album. The songs take the listener on a musical and lyrical journey with a beginning, a middle and an end.
How You Dug Your Own Grave – the album’s first single – sums up the content. Saviour is a duet with Swedish singer Magnus Carlson from the band Weeping Willows. As a whole, the songs describe a way out – out of your own troubles, as well as out of a destructive relationship. Along the way there’s dark humor, anger, resignation and hope, before the album ends with the epic, suggestive Little Man. Throughout the album, Elin’s vocals cover different expressions and temperaments. ”I’ve found the courage to expose more different sides of myself, and there was room for them on this album. Some songs are immediate, others more suggestive”.
As a songwriter, Elin has approached the songwriting process in new ways. Instead of beginning with writing on the guitar, she has sometimes built the songs from a drum loop and/or a vocal, which has created a new freedom. Sometimes she has written complete songs with no instruments around. ”To The Good Times was created in my head while I was having coffee with a some friends. I wrote it down, rushed home and recorded the song”. And that is the version that ended up on the album. A lot of people look at pop music as something disposable. A Fiction is likely to stand the test of time."
Background
Elin Ruth Sigvardsson is 26 years old. Her country rock-tinged debut album Saturday Light Naive (2003) was produced by Lasse Winnerbäck, one of Sweden's biggest rock artists. Critics and audience alike agreed that the young singer, guitarist and songwriter Elin had emerged a fully-formed artist. The debut album spawned four nationwide radio hits, two Swedish Grammy nominations, two Rockbjörnen nominations, a P3 Guld-nomination, great sales, great reviews and a prize for Newcomer Of the Year by The Swedish Music Publishers Association.
The follow-up, Smithereens, was recorded during a short but intense period and went straight to number one in the Swedish album sales chart. However, it didn’t get quite the same media coverage as her debut album, something which Elin today sees as a good thing, since it prevented her from stagnating (the most common by-product of success). Smithereens was also released in Britain, where she spent a lot of time touring. Then followed an extended period where she didn’t write at all. However, life soon saw to it that there was a lot to write about, resulting in a period of intense creativity. ”The concept of writer’s block doesn’t scare me”, she notes. ”I’ve learnt to trust that my urge to write always returns”
